Jag har vart dålig på att skriva sista tiden även om jag har mycket på gång. Jag har mycket på gång i den riktiga fantasivärlden också och har inte hunnit med att skriva klart nästa inlägg. Det blir klart när som helst i alla fall.

Jag är ju Faktamannen och ingen vet min riktiga identitet till 100%. Inte ens Syster Smisk som säger sig vara 100% säker på att jag är jag. Som Världens enda Faktaman utan öppet rasistiska övertygelser (finns någon nolla som jag inte vill bli ihopblandad med som har tagit mitt namn) har jag många åtagnanden. Jag ska hålla föredrag, rädda människor i nöd som den superhjälte jag är, strida mot ondskefulla stormakter, dissa förståndshandikappade fjortisbloggare och andra bloggare som skriver om skit m.m, m.m Jag är en upptagen superhjälte mina vänner. Eftersom ingen annan kvalificerade sig på Arbetsförmedlingen till detta yrke blev det jag som fick äran att knipa jobbet. Nu gick det inte riktigt till på samma sätt som när Af rekryterar arbetare, att arbeta inom Teknik och Idrott eller som Sanitetsingengörer, utan det var något mer undercover. Detta är ju ett topphemligt uppdrag i klass med IB affären, fast etisk och laglig och med enbart goda avsikter för alla utom de onda. De onda vet ni nog vid detta laget vilka det är?

Då detta uppdrag är så hemligt kan jag inte ha några medhjälpare. De som får reda på min identitet blir dömda till avvisning till någon öde ö. Några har blivit avvisade till månen och flyr de måste de i värsta fall dö. Omsättningen på mina uppdragsgivare är ofattbar då de hela tiden försöker avslöja vem jag är. Detta har media inte skrivit ett ord om och ni som följt min blogg vet varför. Jag får flytta runt i olika grottor (ofta lyxgrottot i Afghaninstan) för att kunna hålla mig gömd. Träffade f.ö på gamle Usama häromdan och han hälsar gott till svenska folket som han gillar. Gullig farbror faktiskt!? Han lagade faktiskt ett hål i min superhjältedräkt som ska vara omöjlig att ha sönder? Den är förståss gjord av 11 åriga barnarbetare i regi av USA. USA är ett ställe där jag ses som ett stort hot och Aftonbladet ser mig också som ett väldigt stort hot, och gör nog allt för att jag inte ska avslöja det jag vet, därav hålet i min superhjältedräkt.

Jag lovar att bli klar med mitt inlägg snarast och efter detta pinsamma nonsensinlägg fick jag plötsligt en otrolig press på mig! Med nonsens menar jag förstås att jag skulle fått detta uppdrag av Arbetsförmedlingen vilket är skrattretande.........

Simon (ett av mina fans jag berättade om igår) reagerade! Tyvärr vågade han inte heller denna gång lämna något avtryck så jag kan diskutera med honom angående hans omedelbara personangrepp mot mig. Otroligt att någon i sitt första taffliga försök att sänka mig går till personangrepp. Jag förstår att vissa blir frustrerade av att försöka debattera mot mig och när deras argument tryter går de till personangrepp. Vi brukar dock hinna utbyta tre-fyra argument var innan det händer. Men att inleda med dem är inte vanligt. Det tyder på att Simon stör sig på mig som person, utan att veta något om mig, vilket är en bedrift i sig!

Simon berättar åter igen för mig vad jag tycker och tänker? Huuur gör han!? Han spinner vidare på sin teroi om min stora makt som jag inte kan hantera? Han påpekar att jag anser mig vara mer värd än andra människor, vilket är en stor missuppfattning. Jag vet inte hur Simon lyckats få denna uppfattning, men jag antar att han inte ser skillnaden mellan en självsäker åsiktsspridare med kamplust, och en psykotisk profet utan verklighetsförankring? Jag tror inte att jag är Jesus, men jag vet att jag är en människa med stora kunskaper, starka kontroversiella åsikter och beundransvärd säkerhet i debatteknik! Resten av kommentaren är emellanåt lika förvirrad som gårdagens. Simon läser min blogg, som han tycker är tragisk, för att få sig ett gott skratt? Det låter ganska kluvet ( och lite stört?) att söka sig till, och skratta åt något man anser tragiskt? Speciellt efter att försöka ge sken av att vara en stor filantrop som påpekar alla människors lika värde. Enl. Simon läser ALLA andra min blogg av samma anledning som han? Därmed har jag nu en bild av Simon. Jag har gjort en sk fördomsprofil! Kom ihåg att den är ett resultat av mina fördomar, bedömda utifrån Simons kommentarer om mig. Mina fans vet att en fördom är en förutfattad mening/bild, uppbyggd av de intryck man får av det/den man "fördömer". Det är alltså inget den som "fördömer" tar som ett faktum men som en möjlig eller trolig sanning...

Simon är en smart kille. Han är smart för sin låga ålder som jag gissar är ca 17 år. Han är född i Sverige och har växt upp under normala förhållanden i en medelklassfamilj i en mellanstor stad. Han har aldrig varit direkt mobbad, men har heller inte så många vänner. Han trivs inte fullt ut med sin tillvaro då han känner sig förbisedd och inte så speciell och populär som han vill vara, och har dålig självbild. Därför ägnar han sin fritid åt att läsa, blogga, porrsurfa samt att söka information om sina idoler på nätet. Han går en natur eller samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och har bra betyg i samtiliga ämnen förutom svenska. Detta är något som stör Simon då han har en dröm att bli författare. Han har även vissa drömmar om att bli polis eller skådespelare. Han har ett ganska hett temperament men håller ofta sina åsikter för sig själv, om han inte kan vara anonym, då han är konflikträdd och något blyg. Simon har några andra intressen förutom de ovan nämnda. Han gillar dataspel, film (favorit filmer är Die Hard 1,2,3  och 4) och lajv och han samlar på lajvvapen. Han är även intresserad av tjejer men har aldrig haft ngn flickvän och detta är något Simon är frustrerad över. Att han aldrig haft ngn flickvän beror inte på Simons utseende, utan på att han känner sig obekväm och spänd i tjejers sällskap pg a sin dåliga självbild. Då Simon har börjat inse sina svårigheter att uppfylla drömmen att bli polis börjar han, trots sina unga år, känna ngn form av press. Detta pg a att han är väldigt mogen för sin ålder. Att Simon förstår svårigheterna att bli polis är för att han är kort och lite klent byggd. Han uppfyller dock de mentala kraven att bli polis, dvs temperamentsfull, vapenintresse, sadistiska drag, osäkerhet, dålig sjävbild och sexuell oerfarenhet (testosteronstinn). Att han har få vänner vet han också är en sak de flesta poliser har erfarenhet av. Han är dock lite för smart för polisyrket även om det dåliga betyget i svenska, samt okunskap att diskutera kan vara till hans fördel. Därför har Simon mer och mer börjat överväga att satsa på en skådespelarkarriär. Hans hjältar är Bruce Willis, Steven Seagal och Arnold Schwartzenegger och dem vet han i princip allt om efter att ha ägnat timmar på nätet åt att studera dem. Musik och konst är inte något han har några större intressen av. Visst finns det musik han tycker är bra, men han har inget direkt favoritband eller favoritgenre, utan han lyssnar på det som spelas på RIX Megapol (eller heter den MIX? Faktamannen skäms lite.). Simon är icke rökare/snusare men han har tyckt det varit kul med alkohol de få gånger han varit på fest.

Jag vill ännu en gång påpeka att detta INTE är ett personligt påhopp gentemot Simon, då det är MINA fördomar. Detta betyder alltså att jag inte vet säkert om Simon är exakt som jag beskrivit honom i min fördomsprofil. Några saker stämmer antagligen och andra kanske inte...? Troligtvis kommer varken jag eller mina fans att få veta sanningen om Simon......

Hittade denna artikel i en minst lika trovärdig och ovinklad tidskrift som Expressen eller Aftonbladet. Artikeln är skriven i Häälliwüüd.

Jean Larsson, en svensk 46 årig man som bosatt sig i L.A, USA, var tills helt nyligen diagnostiserad som kroniskt deprimerad. Han använde flertalet receptbelagda antidepressiva läkemedel och skulle få ECT, Electro Convulsive Therapy (El Chock behandling på svenska), när läkarna plötsligt insåg att han inte alls var deprimerad. Han var svensk.

Jean Larsson, en vanlig svensk man, vars jantelagspräglade självbild och pessimistiska livssyn hade tolkats som tecken på en allvarlig depression, ledde till en tre år lång mardrömslik resa genom den amerikanska psykvården. Läkarna ansåg att Jean led av pessimistisk framtidstrosyndrom - en tro att allting kommer att gå åt helvete, vare sig det handlar om försenade tåg, Sveriges chanser att vinna fotbolls VM eller hans egna förutsättningar att att bli av med oskulden och lyckas förverkliga sina drömmar att bli rockstjärna. "Det som är speciellt patologiskt är den tillfredsställelse som Mr Larsson verkar känna med sin pessimistiska syn på livet," skrev läkarna i journalen.

"De skrev ut allting åt mig: Lithium, Prozac, Johannesört och Marijuana" säger Jean Larsson. "De sa till och med att jag skulle sitta med en stark lampa framför mig en timme varje dag så jag inte blev självmordsbenägen. Hela tiden sa jag åt dem att det här var helt meningslöst, och då sa de att det var den attityden som gjorde att jag överhuvudtaget hamnade här."

Snart fick läkarna slut på bra idéer och i desperation skrev de ut Ecstacy. Det enda resultatet blev tyvärr bara ett sextimmar långt rabblande varje dag av fraser som "man ska ju inte klaga" och "det kunde vart värre". Jean kände själv en släng av eufori av Ecstasy, men fastnade i ett sk "pundigt beteende"  och var tvungen att avbryta behandlingen efter att en natt ha fastnat åtta timmar i sin tandborstningsprocedur! Då blev Jean Larsson remitterad till en psykoterapeut.

Psykoterapeuten vid namn Dr. Shidtt, var född 1950 och uppvuxen i ett "land" hans folk hade fått av världsledningen efter andra världskriget. (nu går Faktamannen in då det blir lite luddigt just här, så för att inte tappa tråden lämnar vi politiken, med löftet att detta kommer redas ut inom kort). Terapeuten hade till skillnad från Jean en väldigt optimistisk syn på livet, och kunde inte alls förstå vad Jean pratade om när han berättade om sin uppväxt i Borås. Terapeuten hade, precis som alla andra, missat att Jean kom från Sverige och trodde att Jean led av vanföreställningar när han berättade om sin uppväxt i den gråmulna lilla staden. En av anledningarna att Jean sökt sig bort från Borås var just att han inte stod ut med kylan och regnet som härskar ca 9 månader i vårt land. Dr. Shidtt fick höra ofattbara historier om "jultåg" med barn utklädda till tomtar och små Ku Klux Klan pojkar(Jean beskrev bara att han tvingades vara stjärngosse i luciatåget), dåligt väder, gråa hus som alla ser likadana ut och fotbollsmatcher som alltid förlorades m.m Då terapeuten inte förstod Jean och Jean inte förstod terapeuten blev terapeutens bedömning att Jean var mkt sjuk och svarade dåligt på all behandling. Dr, Shidtt krävde att man skulle göra ett försök med ECT behandling.  

"De spände fast mig på ett bord och skulle precis stoppa in en bit gummi i munnen på mig när sjuksköterskan plötsligt lade märke till min brytning," berättar Jean Larsson. Jag kommer ihåg att hon sa: "Herregud, jag tror vi håller på att begå ett stort misstag." Sköterskan Barbie Dahl hade svenskt påbrå och var förtjust i Ingmar Bergman-filmer vilket gav henne en slags förståelse för det svenska lynnet. "Bergmanfilmer innehåller socialrealistiska skildringar av den svenska folksjälen och det är ofta dystra skildringar," förklarade hon för de förstummade läkarna. "Svenskarna anser att det är konstnärlig finkultur och ser det inte alls som sjukligt."

När Jean Larsson visade sig vara svensk ändrades hans diagnos från "kroniskt deprimerad" till "tillbakadragen men charmig". Han skrevs genast ut från sjukhuset och fick en hög färgglada broschyrer, en ballong och en t-shirt med trycket "I Love Hollywood".